Psykodrama
Ett annat sätt att lära känna sig själv!
Nu har gruppen börjat träffas. Vi har alla olika saker att lära oss och ingen har egentligen att göra med varför någon annan är där. Men mitt fördomsfulla jag har redan sett en som "inte kommer tillbaka" (det kan ju inte jag vet ju, jag är ingen psykolog!)
Sedan så är det ju självklart så att inget som sägs i rummet får sägas utanför det. Så jag kommer att skriva om mina känslor och tankar och tankar om mina känslor, för de är mina. Däremot så ska jag hålla de andra utanför texten. (Mer än allmänt, ämnet måste jag ju kunna skriva...?)
Nu pratade vi om positiva människor i vår barndom. Jag hade svårt med det. Faktiskt så vet jag att min barndom inte på långa vägar var usel, men ändå, de ömmande känslorna överskuggar den glädje som fanns. Det är synd. Jag vet inte när min barndom blev så olycklig. Ingen annan kan se det heller, såvitt jag vet. Fast när jag pratar med mamma om det så har hon vissa minnen som jag inte haft full koll på. Som min fröken på barntimmarna när jag var 4 år. Hon tyckte det var en bra idé att peka på barnet som inte hann till toa och säga "Titta, hon har kissat på sig". Det gör mig så innihelvete arg, för barn som leker har generellt svårt att hinna till toa!
Men åter till de positiva människorna!
Jag berättade om min fröken i 6:e klass som såg mer än en besvärlig klass, lyfte upp de bråkiga och mig som var "ett med tapeten". Ok, hon började iallafall. Jag gjorde inte så mycket mer med det sedan, men hon såg mig iallafall. Det betyder jättemycket. Jag hade svårt att säga det "till henne" (en stol i mitten).
Jag visste att jag skulle gråta, men inte när det gäller det positiva...... men ALLT påminner mig om hur ensam jag känt mig jämt! Faktum är att PRECIS ALLT påminner mig om hur jäkla ensam jag jämt känt mig! Det är tragiskt. Och jag lever i det..... Som att jag inte kan bryta tanketrenden och fatta att jag inte är så ensam!!!!!!!!!!
Sedan skulle vi finna någon som betytt mycket i vuxen ålder men som vi inte sagt det till!
Jag tänkte på en kille i klubben, som är död nu. Han levde ett glatt liv. Inte så att han var oseriös på något sätt, men han levde livet skrattande. Ingen kunde se på honom att han hade kroniska ryggsmärtor. Och nu är han död och jag hann aldrig säga att han betydde mycket för mig!
Som väl är har jag börjat säga det till mamma och pappa iallafall!!! Innan det är för sent menar jag.
För de betyder jättemycket för mig, även om vi inte är bra för varandra alltid. Men så är det med alla människor ju.....
Faktum är att de började betyda mer för mig när jag blev mer vuxen och fattade att jag faktiskt kunde sätta mina egna gränser.
Mamma var orolig för att hon skulle gjort mig beroende av henne, när det faktiskt var helt tvärtom. Det var jag som inte ville släppa mamma utan klamrade mig fast, desperat, hjälplöst!
När jag väl ville gå själv så släppte hon.....
Min mamma är en modig mamma!!!!!!!! *ler*
Det jag önskar nu är att jag blir mer vuxen helt och hållet och slipper belasta min omgivning så som jag gör.
Psykodramat är ett steg på vägen!!!
Nu har gruppen börjat träffas. Vi har alla olika saker att lära oss och ingen har egentligen att göra med varför någon annan är där. Men mitt fördomsfulla jag har redan sett en som "inte kommer tillbaka" (det kan ju inte jag vet ju, jag är ingen psykolog!)
Sedan så är det ju självklart så att inget som sägs i rummet får sägas utanför det. Så jag kommer att skriva om mina känslor och tankar och tankar om mina känslor, för de är mina. Däremot så ska jag hålla de andra utanför texten. (Mer än allmänt, ämnet måste jag ju kunna skriva...?)
Nu pratade vi om positiva människor i vår barndom. Jag hade svårt med det. Faktiskt så vet jag att min barndom inte på långa vägar var usel, men ändå, de ömmande känslorna överskuggar den glädje som fanns. Det är synd. Jag vet inte när min barndom blev så olycklig. Ingen annan kan se det heller, såvitt jag vet. Fast när jag pratar med mamma om det så har hon vissa minnen som jag inte haft full koll på. Som min fröken på barntimmarna när jag var 4 år. Hon tyckte det var en bra idé att peka på barnet som inte hann till toa och säga "Titta, hon har kissat på sig". Det gör mig så innihelvete arg, för barn som leker har generellt svårt att hinna till toa!
Men åter till de positiva människorna!
Jag berättade om min fröken i 6:e klass som såg mer än en besvärlig klass, lyfte upp de bråkiga och mig som var "ett med tapeten". Ok, hon började iallafall. Jag gjorde inte så mycket mer med det sedan, men hon såg mig iallafall. Det betyder jättemycket. Jag hade svårt att säga det "till henne" (en stol i mitten).
Jag visste att jag skulle gråta, men inte när det gäller det positiva...... men ALLT påminner mig om hur ensam jag känt mig jämt! Faktum är att PRECIS ALLT påminner mig om hur jäkla ensam jag jämt känt mig! Det är tragiskt. Och jag lever i det..... Som att jag inte kan bryta tanketrenden och fatta att jag inte är så ensam!!!!!!!!!!
Sedan skulle vi finna någon som betytt mycket i vuxen ålder men som vi inte sagt det till!
Jag tänkte på en kille i klubben, som är död nu. Han levde ett glatt liv. Inte så att han var oseriös på något sätt, men han levde livet skrattande. Ingen kunde se på honom att han hade kroniska ryggsmärtor. Och nu är han död och jag hann aldrig säga att han betydde mycket för mig!
Som väl är har jag börjat säga det till mamma och pappa iallafall!!! Innan det är för sent menar jag.
För de betyder jättemycket för mig, även om vi inte är bra för varandra alltid. Men så är det med alla människor ju.....
Faktum är att de började betyda mer för mig när jag blev mer vuxen och fattade att jag faktiskt kunde sätta mina egna gränser.
Mamma var orolig för att hon skulle gjort mig beroende av henne, när det faktiskt var helt tvärtom. Det var jag som inte ville släppa mamma utan klamrade mig fast, desperat, hjälplöst!
När jag väl ville gå själv så släppte hon.....
Min mamma är en modig mamma!!!!!!!! *ler*
Det jag önskar nu är att jag blir mer vuxen helt och hållet och slipper belasta min omgivning så som jag gör.
Psykodramat är ett steg på vägen!!!