Jag är fel
Just nu så känns allt fel!
Så fel att om jag var någon annan skulle jag sagt till mig att flytta ut!
Men så är det ju den saken att jag gärna feltolkar och överreagerar.
Så jag brukar inte tolka saker utan lyssna på vad människor säger.
Och lyssna på orden de säger, för annars "blir det fel".
Med andra ord: var tydlig och ärlig med mig så förstår jag vad du menar!
Problemet nu är att han verkar vilja ha mig någon annanstans. Eller mina grejor, men i praktiken blir det ju samma sak.
Det andra problemet är att han inte säger något om det. Kanske någon gång om året om jag tvingar honom, men inte annars. Däremot får jag diverse kommentarer när jag inte gör det han har tänkt sig att jag ska göra.
Min agenda är ju inte som andras. Har aldrig varit heller.
Ok, jag kan förstå att han blir trött när jag varit hemma en hel dag och ingeting ser ut att ha flyttat på sig... det händer det också. Men oftast så har det hänt något, bara inte det han trodde, vilket gör att han inte ser det alls.
Han har sett en del saker också, fast annat har jag fått peka på och säga "Ser du vad jag gjort?"
Igår ville han att jag skulle ha diskat. Det hade jag inte gjort, så det var det första han gjorde när han kom hem. Jag vet att han försökt vänta ut mig, se om jag diskar någon gång. Det händer ju ibland, men inte så ofta....
I morse så hade jag satt väckarklockan för att se på Le Mans 24-timmars. Det tog sin tid innan jag kom upp- som vanligt. Han satte på tvn för att se ett program om historia på 2an. Jag gick upp. Då säger han "Men titta, när tvn sätts på då går du upp". Väldigt trevlig sätt att säga godmorgon på.
Ok, jag visste från början att han inte kunde umgås med folk.
Men han visste att jag inte hade nån ordning nånstans.
Då är frågan, vem ska töja mest på sitt tålamod?
För han har töjt på sitt det vet jag, men jag kan inte ta hela ansvaret längre för att det är som det är.
Jag vill bli sedd, men han kan inte ens säga godmorgon. Inte ens morgnar utan tv....
Han säger sällan hej när han kommer hem (eller när jag kommer hem).
Och ett liv utan kommunikation..... det vete 17.
Nu har jag sagt att jag kommer att beställa tid hos läkaren till honom om inte han gör det själv.
"De bryr sig inte om mig, det finns andra som är sjukare än jag." sa han.
"Jag har gjort det förut" sa jag till honom.
"Det ordnar sig" sa han.
Men faktum är att jag HAR gjort det förut. Och det var början till slutet!
Och jag brukar inte ge upp. Inte han heller säger han, men han verkar ha gett upp.
Så nu vet jag inte..... det verkar ju bli dags att tömma lägenheten på min grejor så han kan få få tillbaka till sitt asketiska liv igen. *suck*
Jag ska jobba idag och måste snart åka.
Slutgnällt för stunden.
CU!
Så fel att om jag var någon annan skulle jag sagt till mig att flytta ut!
Men så är det ju den saken att jag gärna feltolkar och överreagerar.
Så jag brukar inte tolka saker utan lyssna på vad människor säger.
Och lyssna på orden de säger, för annars "blir det fel".
Med andra ord: var tydlig och ärlig med mig så förstår jag vad du menar!
Problemet nu är att han verkar vilja ha mig någon annanstans. Eller mina grejor, men i praktiken blir det ju samma sak.
Det andra problemet är att han inte säger något om det. Kanske någon gång om året om jag tvingar honom, men inte annars. Däremot får jag diverse kommentarer när jag inte gör det han har tänkt sig att jag ska göra.
Min agenda är ju inte som andras. Har aldrig varit heller.
Ok, jag kan förstå att han blir trött när jag varit hemma en hel dag och ingeting ser ut att ha flyttat på sig... det händer det också. Men oftast så har det hänt något, bara inte det han trodde, vilket gör att han inte ser det alls.
Han har sett en del saker också, fast annat har jag fått peka på och säga "Ser du vad jag gjort?"
Igår ville han att jag skulle ha diskat. Det hade jag inte gjort, så det var det första han gjorde när han kom hem. Jag vet att han försökt vänta ut mig, se om jag diskar någon gång. Det händer ju ibland, men inte så ofta....
I morse så hade jag satt väckarklockan för att se på Le Mans 24-timmars. Det tog sin tid innan jag kom upp- som vanligt. Han satte på tvn för att se ett program om historia på 2an. Jag gick upp. Då säger han "Men titta, när tvn sätts på då går du upp". Väldigt trevlig sätt att säga godmorgon på.
Ok, jag visste från början att han inte kunde umgås med folk.
Men han visste att jag inte hade nån ordning nånstans.
Då är frågan, vem ska töja mest på sitt tålamod?
För han har töjt på sitt det vet jag, men jag kan inte ta hela ansvaret längre för att det är som det är.
Jag vill bli sedd, men han kan inte ens säga godmorgon. Inte ens morgnar utan tv....
Han säger sällan hej när han kommer hem (eller när jag kommer hem).
Och ett liv utan kommunikation..... det vete 17.
Nu har jag sagt att jag kommer att beställa tid hos läkaren till honom om inte han gör det själv.
"De bryr sig inte om mig, det finns andra som är sjukare än jag." sa han.
"Jag har gjort det förut" sa jag till honom.
"Det ordnar sig" sa han.
Men faktum är att jag HAR gjort det förut. Och det var början till slutet!
Och jag brukar inte ge upp. Inte han heller säger han, men han verkar ha gett upp.
Så nu vet jag inte..... det verkar ju bli dags att tömma lägenheten på min grejor så han kan få få tillbaka till sitt asketiska liv igen. *suck*
Jag ska jobba idag och måste snart åka.
Slutgnällt för stunden.
CU!
Kommentarer
Trackback