Förrådet tömt!
Helgen såg ut så här:
Lördag 17/2
*Hämta hyrkärra 8.40 (4,8 m3)
*Gå igenom bilen och fixa allt inför resan till kl 9.40
*Packa kärra och tömma förrådet mellan 9.50-13.50 med en 40 minuters "frukostpaus" ca kl 11.15 eller så. Då hade dessutom en av mina stressade grannar tutat på mig för att jag stod i vägen..... men herregud, det är egentligen ingen körbana utan en gångväg med körmöjligheter. Ser man att någon håller på, vänta lite.... *suck*
*När kärran var full så satt jag i soffan 30 min och drack mjölk för att orka med nästa steg, en snabbdusch innan resan började. Ont i hela kroppen, känns som ett stort blåmärke. Jättesupertrött!!! Måste ju göra allt ensam, ingen annan finns i närheten som kan hjälpa mig! *suck*
*Iväg 15.15, uppe 21.15. (6 tim) Hyfsat tempo trots tung kärra och trött bil som beter sig allmänt skumt.
Jag stannade ett par gånger, en 30 minutare för att äta korv med mos och låta batteriet vila sig lite, amp-lampan lyste hela vägen (svagt). Mera när jag hade fläktar, helljus och vindrutetorkare på. Så de var för det mesta av! Då passade jag på att köpa silvertape för att fixera kontakten till släpet så att ljuset skulle fungera. (Glapp) Det är nämligen tråkigt att köra med ett mörklagt släp i mörker...
*Upp 21.15 som sagt. Ställa bilen på gården och bli "överfallen" av en mycket lycklig hund! =)
Fick mat av mamma, såg lite på tv och slocknade innan midnatt!
Söndag 18/2
*Vaknade runt kl 10 tror jag. Åt smörgås till frukost. Pappa började kolla på bilen, provkörde och konstaterade att bakaxeln läcker, ingen olja finns i och det förklarar det konstiga vinande (tjutande och skorrande) ljudet jag hört ett tag. Han försökte laga, men det behövs en ny..... det låter lite mindre nu iallafall, men det är ju långt ifrån bra.
Sedan plockade han av cykeln och möblerna jag stuvat fast högst uppe på släpet. Jag fick faktiskt beröm för att jag packar så bra!!! *hihi* Vet jag väll! Men alltid roligt att höra!!! =)
*Sedan lastade vi av kartongerna tillsammans. Vad mycket som behövde vara i huset.... *suck*
Men jag ska rensa.... och rensa... och rensa!!!
*Fick god middag av mamma och körde ner 18.15.
*Vid macken 23.30 och fick kämpa nästan 15 min med att få låset till kärran att fastna. Det gick till slut, men vad trött jag var på eländet!!!
*Parkerar bilen, stupar i säng strax innan midnatt!
Ont och jättetrött!
Måndag 19/2
*Gick upp så jag var vid macken ungefär 8.30 för att lämna tillbaka nyckeln och sladden till släpet. Sade också att det vad glapp på kärran. Hon envisades med att tro att det var i sladden.....
*Gick till förrådet och rensade i tidningarna och försökte få någon struktur på det som var kvar där.
*Åt lunch 10.45 och åkte sedan till skolan.
*Kom hem strax innan kl 17.
* Bar ut alla sakerna (mest tidningar men lite annat också) från förrådet och ställde ute i källaren så jag kunde sopa ur förrådsytan.
*Bar upp kartonger och påsar i omgångar. Kände mig helt knäckt mellan varje gå-runda! Fick sitta och vila ett par gånger.
*Kl 19.30 var alla grejor inne i vår port iallafall.
*Kl 19.40 ringde jag den nya förråds-hyresgästen och vi kom överrens om att ses så han kunde få nyckeln till källaren.
*Vi sågs, jag visade källaren och fick pengar för hyran som jag redan betalat i förskott. (Trevligt)
Sedan gick jag och handlade korv&mos+chips+cola. Janne hade kommit hem när jag kom till lägenheten. Han undrade om det var det sista som stod i porten. Sedan hämtade han upp det.
Så skönt med lite hjälp!!!!
Jag måste i och för sig ta itu med det som står på balkongen och det i arbetsrummet också, men först så ska jag vila mig några dagar......
CU
PS: datumet slog över.... GRATTIS MAMMA!!!
Lördag 17/2
*Hämta hyrkärra 8.40 (4,8 m3)
*Gå igenom bilen och fixa allt inför resan till kl 9.40
*Packa kärra och tömma förrådet mellan 9.50-13.50 med en 40 minuters "frukostpaus" ca kl 11.15 eller så. Då hade dessutom en av mina stressade grannar tutat på mig för att jag stod i vägen..... men herregud, det är egentligen ingen körbana utan en gångväg med körmöjligheter. Ser man att någon håller på, vänta lite.... *suck*
*När kärran var full så satt jag i soffan 30 min och drack mjölk för att orka med nästa steg, en snabbdusch innan resan började. Ont i hela kroppen, känns som ett stort blåmärke. Jättesupertrött!!! Måste ju göra allt ensam, ingen annan finns i närheten som kan hjälpa mig! *suck*
*Iväg 15.15, uppe 21.15. (6 tim) Hyfsat tempo trots tung kärra och trött bil som beter sig allmänt skumt.
Jag stannade ett par gånger, en 30 minutare för att äta korv med mos och låta batteriet vila sig lite, amp-lampan lyste hela vägen (svagt). Mera när jag hade fläktar, helljus och vindrutetorkare på. Så de var för det mesta av! Då passade jag på att köpa silvertape för att fixera kontakten till släpet så att ljuset skulle fungera. (Glapp) Det är nämligen tråkigt att köra med ett mörklagt släp i mörker...
*Upp 21.15 som sagt. Ställa bilen på gården och bli "överfallen" av en mycket lycklig hund! =)
Fick mat av mamma, såg lite på tv och slocknade innan midnatt!
Söndag 18/2
*Vaknade runt kl 10 tror jag. Åt smörgås till frukost. Pappa började kolla på bilen, provkörde och konstaterade att bakaxeln läcker, ingen olja finns i och det förklarar det konstiga vinande (tjutande och skorrande) ljudet jag hört ett tag. Han försökte laga, men det behövs en ny..... det låter lite mindre nu iallafall, men det är ju långt ifrån bra.
Sedan plockade han av cykeln och möblerna jag stuvat fast högst uppe på släpet. Jag fick faktiskt beröm för att jag packar så bra!!! *hihi* Vet jag väll! Men alltid roligt att höra!!! =)
*Sedan lastade vi av kartongerna tillsammans. Vad mycket som behövde vara i huset.... *suck*
Men jag ska rensa.... och rensa... och rensa!!!
*Fick god middag av mamma och körde ner 18.15.
*Vid macken 23.30 och fick kämpa nästan 15 min med att få låset till kärran att fastna. Det gick till slut, men vad trött jag var på eländet!!!
*Parkerar bilen, stupar i säng strax innan midnatt!
Ont och jättetrött!
Måndag 19/2
*Gick upp så jag var vid macken ungefär 8.30 för att lämna tillbaka nyckeln och sladden till släpet. Sade också att det vad glapp på kärran. Hon envisades med att tro att det var i sladden.....
*Gick till förrådet och rensade i tidningarna och försökte få någon struktur på det som var kvar där.
*Åt lunch 10.45 och åkte sedan till skolan.
*Kom hem strax innan kl 17.
* Bar ut alla sakerna (mest tidningar men lite annat också) från förrådet och ställde ute i källaren så jag kunde sopa ur förrådsytan.
*Bar upp kartonger och påsar i omgångar. Kände mig helt knäckt mellan varje gå-runda! Fick sitta och vila ett par gånger.
*Kl 19.30 var alla grejor inne i vår port iallafall.
*Kl 19.40 ringde jag den nya förråds-hyresgästen och vi kom överrens om att ses så han kunde få nyckeln till källaren.
*Vi sågs, jag visade källaren och fick pengar för hyran som jag redan betalat i förskott. (Trevligt)
Sedan gick jag och handlade korv&mos+chips+cola. Janne hade kommit hem när jag kom till lägenheten. Han undrade om det var det sista som stod i porten. Sedan hämtade han upp det.
Så skönt med lite hjälp!!!!
Jag måste i och för sig ta itu med det som står på balkongen och det i arbetsrummet också, men först så ska jag vila mig några dagar......
CU
PS: datumet slog över.... GRATTIS MAMMA!!!
Psykodrama
Ett annat sätt att lära känna sig själv!
Nu har gruppen börjat träffas. Vi har alla olika saker att lära oss och ingen har egentligen att göra med varför någon annan är där. Men mitt fördomsfulla jag har redan sett en som "inte kommer tillbaka" (det kan ju inte jag vet ju, jag är ingen psykolog!)
Sedan så är det ju självklart så att inget som sägs i rummet får sägas utanför det. Så jag kommer att skriva om mina känslor och tankar och tankar om mina känslor, för de är mina. Däremot så ska jag hålla de andra utanför texten. (Mer än allmänt, ämnet måste jag ju kunna skriva...?)
Nu pratade vi om positiva människor i vår barndom. Jag hade svårt med det. Faktiskt så vet jag att min barndom inte på långa vägar var usel, men ändå, de ömmande känslorna överskuggar den glädje som fanns. Det är synd. Jag vet inte när min barndom blev så olycklig. Ingen annan kan se det heller, såvitt jag vet. Fast när jag pratar med mamma om det så har hon vissa minnen som jag inte haft full koll på. Som min fröken på barntimmarna när jag var 4 år. Hon tyckte det var en bra idé att peka på barnet som inte hann till toa och säga "Titta, hon har kissat på sig". Det gör mig så innihelvete arg, för barn som leker har generellt svårt att hinna till toa!
Men åter till de positiva människorna!
Jag berättade om min fröken i 6:e klass som såg mer än en besvärlig klass, lyfte upp de bråkiga och mig som var "ett med tapeten". Ok, hon började iallafall. Jag gjorde inte så mycket mer med det sedan, men hon såg mig iallafall. Det betyder jättemycket. Jag hade svårt att säga det "till henne" (en stol i mitten).
Jag visste att jag skulle gråta, men inte när det gäller det positiva...... men ALLT påminner mig om hur ensam jag känt mig jämt! Faktum är att PRECIS ALLT påminner mig om hur jäkla ensam jag jämt känt mig! Det är tragiskt. Och jag lever i det..... Som att jag inte kan bryta tanketrenden och fatta att jag inte är så ensam!!!!!!!!!!
Sedan skulle vi finna någon som betytt mycket i vuxen ålder men som vi inte sagt det till!
Jag tänkte på en kille i klubben, som är död nu. Han levde ett glatt liv. Inte så att han var oseriös på något sätt, men han levde livet skrattande. Ingen kunde se på honom att han hade kroniska ryggsmärtor. Och nu är han död och jag hann aldrig säga att han betydde mycket för mig!
Som väl är har jag börjat säga det till mamma och pappa iallafall!!! Innan det är för sent menar jag.
För de betyder jättemycket för mig, även om vi inte är bra för varandra alltid. Men så är det med alla människor ju.....
Faktum är att de började betyda mer för mig när jag blev mer vuxen och fattade att jag faktiskt kunde sätta mina egna gränser.
Mamma var orolig för att hon skulle gjort mig beroende av henne, när det faktiskt var helt tvärtom. Det var jag som inte ville släppa mamma utan klamrade mig fast, desperat, hjälplöst!
När jag väl ville gå själv så släppte hon.....
Min mamma är en modig mamma!!!!!!!! *ler*
Det jag önskar nu är att jag blir mer vuxen helt och hållet och slipper belasta min omgivning så som jag gör.
Psykodramat är ett steg på vägen!!!
Nu har gruppen börjat träffas. Vi har alla olika saker att lära oss och ingen har egentligen att göra med varför någon annan är där. Men mitt fördomsfulla jag har redan sett en som "inte kommer tillbaka" (det kan ju inte jag vet ju, jag är ingen psykolog!)
Sedan så är det ju självklart så att inget som sägs i rummet får sägas utanför det. Så jag kommer att skriva om mina känslor och tankar och tankar om mina känslor, för de är mina. Däremot så ska jag hålla de andra utanför texten. (Mer än allmänt, ämnet måste jag ju kunna skriva...?)
Nu pratade vi om positiva människor i vår barndom. Jag hade svårt med det. Faktiskt så vet jag att min barndom inte på långa vägar var usel, men ändå, de ömmande känslorna överskuggar den glädje som fanns. Det är synd. Jag vet inte när min barndom blev så olycklig. Ingen annan kan se det heller, såvitt jag vet. Fast när jag pratar med mamma om det så har hon vissa minnen som jag inte haft full koll på. Som min fröken på barntimmarna när jag var 4 år. Hon tyckte det var en bra idé att peka på barnet som inte hann till toa och säga "Titta, hon har kissat på sig". Det gör mig så innihelvete arg, för barn som leker har generellt svårt att hinna till toa!
Men åter till de positiva människorna!
Jag berättade om min fröken i 6:e klass som såg mer än en besvärlig klass, lyfte upp de bråkiga och mig som var "ett med tapeten". Ok, hon började iallafall. Jag gjorde inte så mycket mer med det sedan, men hon såg mig iallafall. Det betyder jättemycket. Jag hade svårt att säga det "till henne" (en stol i mitten).
Jag visste att jag skulle gråta, men inte när det gäller det positiva...... men ALLT påminner mig om hur ensam jag känt mig jämt! Faktum är att PRECIS ALLT påminner mig om hur jäkla ensam jag jämt känt mig! Det är tragiskt. Och jag lever i det..... Som att jag inte kan bryta tanketrenden och fatta att jag inte är så ensam!!!!!!!!!!
Sedan skulle vi finna någon som betytt mycket i vuxen ålder men som vi inte sagt det till!
Jag tänkte på en kille i klubben, som är död nu. Han levde ett glatt liv. Inte så att han var oseriös på något sätt, men han levde livet skrattande. Ingen kunde se på honom att han hade kroniska ryggsmärtor. Och nu är han död och jag hann aldrig säga att han betydde mycket för mig!
Som väl är har jag börjat säga det till mamma och pappa iallafall!!! Innan det är för sent menar jag.
För de betyder jättemycket för mig, även om vi inte är bra för varandra alltid. Men så är det med alla människor ju.....
Faktum är att de började betyda mer för mig när jag blev mer vuxen och fattade att jag faktiskt kunde sätta mina egna gränser.
Mamma var orolig för att hon skulle gjort mig beroende av henne, när det faktiskt var helt tvärtom. Det var jag som inte ville släppa mamma utan klamrade mig fast, desperat, hjälplöst!
När jag väl ville gå själv så släppte hon.....
Min mamma är en modig mamma!!!!!!!! *ler*
Det jag önskar nu är att jag blir mer vuxen helt och hållet och slipper belasta min omgivning så som jag gör.
Psykodramat är ett steg på vägen!!!
Klantigt!!!
Skrev ett inlägg som jag glömde spara, så det försvann....
Ska försöka återskapa det...
Konstigt så det kan vara, hade lagt upp läsorna för att jag skulle göra dem, så ringer det ett Gbg-nummer som jag inte känner igen. Kollar upp det och det är från klubben. Går in på mailen som jag får utskicken till och börjar skriva ut dem. Så går det en timme och jag har ingen koll på läxorna...
Natten var jobbig. Ont i fingrarna, ont i låren (efter städningen) och en SNARKANDE andra halva brevid. Han slutade inte fast jag petade på honom hur länge som helst.
Till slut gav jag upp och lade mig i soffan. Då var klockan 6 på morgonen. Jag vaknade till innan kl 13 av att han diskade i köket. Sedan kom han i i vardagsrummet och satte på stereon, med Pink Floyd. Ångestmusik! Jag tycker bra om dem, det gör jag... men ibland så blir det bara för tungt!
Han hade inte märkt när jag gick ut och lämnade honom i fred...
Värken ja, ska försöka få läkaren att kolla psoriasisartrit, de har ju kollat allt möjligt annat utan att hitta något (utom att jag känner efter för mycket..... *snyft*) men detta kan stämma. Jag har skorv i hårbottnen och öronen (även om läkaren uteslöt psoriasis då) och värken kommer i skov...
Jag blir så trött...
Ska försöka återskapa det...
Konstigt så det kan vara, hade lagt upp läsorna för att jag skulle göra dem, så ringer det ett Gbg-nummer som jag inte känner igen. Kollar upp det och det är från klubben. Går in på mailen som jag får utskicken till och börjar skriva ut dem. Så går det en timme och jag har ingen koll på läxorna...
Natten var jobbig. Ont i fingrarna, ont i låren (efter städningen) och en SNARKANDE andra halva brevid. Han slutade inte fast jag petade på honom hur länge som helst.
Till slut gav jag upp och lade mig i soffan. Då var klockan 6 på morgonen. Jag vaknade till innan kl 13 av att han diskade i köket. Sedan kom han i i vardagsrummet och satte på stereon, med Pink Floyd. Ångestmusik! Jag tycker bra om dem, det gör jag... men ibland så blir det bara för tungt!
Han hade inte märkt när jag gick ut och lämnade honom i fred...
Värken ja, ska försöka få läkaren att kolla psoriasisartrit, de har ju kollat allt möjligt annat utan att hitta något (utom att jag känner efter för mycket..... *snyft*) men detta kan stämma. Jag har skorv i hårbottnen och öronen (även om läkaren uteslöt psoriasis då) och värken kommer i skov...
Jag blir så trött...
Städning som träning
Jag var i förrådet och rensade idag. Eftersom jag blev så svettig förra gången så tog jag på mig mina träningskläder som är svettupptagande. Jag har inte haft dem på väldigt länge och blev överraskad över att de fortfarande passade. Jag väger ju mer nu än då. Konstigt nog såg jag flera storlekar mindre ut.... *hmmm*. Men det klämde över magen förstås!
Jag var duktig och kastade ut flera kassar med gamla dagstidningar som jag inte sett på evigheter. Jag sparade några artiklar vars rubriker fångade mitt intresse, men annars åkte allt UT! (ovanligt!)
Självklart så sparade jag lika mycket som jag kastade, med det ska gås igenom igen så.... fast senare.
En del av det jag bläddrade förbi gjorde mig lite ledsen. Som när jag ser en insändare som säger att feta, svettiga människor är fula. Men vadå då! Jag svettas oavsett vad jag väger! Har alltid gjort det! Sen så har jag tillräckligt med ågren för min vikt själv så jag behöver inte andra för att påpeka problemet för mig. Mer än på ett vänligt sätt förstås. Någon att diskutera med behövs alltid!
Har läst Blossom Taintons bok "I topptrim på 12 veckor". Den är tydlig, enkel och rak. Det handlar om motion (lite om mat) och att det handlar om att lära kroppen en ny vana. Så har jag lärt mig att det är ingen idé att vänta på motivationen. Vanan kommer först, sedan kommer motivation som en belöning. Det är så bra tänkt. Det förklarar varför jag alltid brukar ge upp. Nu förstår också jag lite bättre varför jag alltid blir så himla sjuk när jag tränat ett tag. (För det blir jag ALLTID!) Jag har börjat träna och inte tänkt tillräckligt på vad jag äter. Fast lite sjuk är jag jämt, så jag får börja lite försiktigt och känna mig för. Så 12 veckor tror jag inte på för mig. Kanske 24v...
Sambon sade att Busseriet kommer att fylla de öppna tjänster som finns med start nu i februari. Det känns så orättvist. Jag ville faktiskt ha en anställning redan i somras, men chefen hittade på en utredning som skulle visat att mina axlar är utslitna. Jag har inte varit med om någon utredning....
Sedan är det en annan sak att jag inte ska köra buss på heltid, jag fixar inte det mentalt sett.
Men ändå, jag behöver extrapengar för det räcker inte med studiemedlet och så ska de ta bort min möjlighet till det. *suck, stön, skrik och gråt*
Så vad nu då?
Jag måste alltså ge mig ut och fixa ett annat extrajobb! Det finns inget som ger lika mycket pengar per timme som Busseriet, men det får gå ändå! Får väl hitta nåt mer som personlig assistent eller vårdbiträde eller nåt... kanske macdonalds.... *njee...* (men man vet aldrig).
Tyvärr känner jag mig personligt attackerad fast jag vet att det inte är så! Men känslan finns ändå... chefen gillar inte mig, det vet jag! Ändå håller jag inne med väldigt mycket av det som jag tänker och känner om Företaget!
Så funderar jag på föräldrarna och brorsan.
Om det spricker mellan andra halvan och mig, vart tar jag vägen?
Flyttar jag norröver till de lugnare skogarna och föräldrarna?
Eller söderöver till brorsan med dotter och mina bekanta?
Ska jag flytta ändå? Den stora staden knäcker mig bara genom att finnas.... *stressad*
Jag känner mig bakbunden av mig själv, oförmögen att klara mig utan någon som hjälper mig med utgifterna... Jag vet vad utgifterna beror på. Mina gamla depressioner som gjorde att jag överköpte och tog krediter här och där. Det straffar sig nu, men det värsta ska vara över om 5 år. Men till dess då?
Jag önskar jag kunde vinna pengar.....
Jag var duktig och kastade ut flera kassar med gamla dagstidningar som jag inte sett på evigheter. Jag sparade några artiklar vars rubriker fångade mitt intresse, men annars åkte allt UT! (ovanligt!)
Självklart så sparade jag lika mycket som jag kastade, med det ska gås igenom igen så.... fast senare.
En del av det jag bläddrade förbi gjorde mig lite ledsen. Som när jag ser en insändare som säger att feta, svettiga människor är fula. Men vadå då! Jag svettas oavsett vad jag väger! Har alltid gjort det! Sen så har jag tillräckligt med ågren för min vikt själv så jag behöver inte andra för att påpeka problemet för mig. Mer än på ett vänligt sätt förstås. Någon att diskutera med behövs alltid!
Har läst Blossom Taintons bok "I topptrim på 12 veckor". Den är tydlig, enkel och rak. Det handlar om motion (lite om mat) och att det handlar om att lära kroppen en ny vana. Så har jag lärt mig att det är ingen idé att vänta på motivationen. Vanan kommer först, sedan kommer motivation som en belöning. Det är så bra tänkt. Det förklarar varför jag alltid brukar ge upp. Nu förstår också jag lite bättre varför jag alltid blir så himla sjuk när jag tränat ett tag. (För det blir jag ALLTID!) Jag har börjat träna och inte tänkt tillräckligt på vad jag äter. Fast lite sjuk är jag jämt, så jag får börja lite försiktigt och känna mig för. Så 12 veckor tror jag inte på för mig. Kanske 24v...
Sambon sade att Busseriet kommer att fylla de öppna tjänster som finns med start nu i februari. Det känns så orättvist. Jag ville faktiskt ha en anställning redan i somras, men chefen hittade på en utredning som skulle visat att mina axlar är utslitna. Jag har inte varit med om någon utredning....
Sedan är det en annan sak att jag inte ska köra buss på heltid, jag fixar inte det mentalt sett.
Men ändå, jag behöver extrapengar för det räcker inte med studiemedlet och så ska de ta bort min möjlighet till det. *suck, stön, skrik och gråt*
Så vad nu då?
Jag måste alltså ge mig ut och fixa ett annat extrajobb! Det finns inget som ger lika mycket pengar per timme som Busseriet, men det får gå ändå! Får väl hitta nåt mer som personlig assistent eller vårdbiträde eller nåt... kanske macdonalds.... *njee...* (men man vet aldrig).
Tyvärr känner jag mig personligt attackerad fast jag vet att det inte är så! Men känslan finns ändå... chefen gillar inte mig, det vet jag! Ändå håller jag inne med väldigt mycket av det som jag tänker och känner om Företaget!
Så funderar jag på föräldrarna och brorsan.
Om det spricker mellan andra halvan och mig, vart tar jag vägen?
Flyttar jag norröver till de lugnare skogarna och föräldrarna?
Eller söderöver till brorsan med dotter och mina bekanta?
Ska jag flytta ändå? Den stora staden knäcker mig bara genom att finnas.... *stressad*
Jag känner mig bakbunden av mig själv, oförmögen att klara mig utan någon som hjälper mig med utgifterna... Jag vet vad utgifterna beror på. Mina gamla depressioner som gjorde att jag överköpte och tog krediter här och där. Det straffar sig nu, men det värsta ska vara över om 5 år. Men till dess då?
Jag önskar jag kunde vinna pengar.....
Utställning av Sally Mann
Det var svårt att bestämma kategori till det här (blir foto) men hade kunnat passa in på studier, hälsa, jämställdhet och familj också. *hihi*
Igår var vi med skolan på en utställning på kulturhuset.
Det var 53 foton av Sally Mann. Bilderna kom ur hennes bildserier "Immediate Family", Deep South" och "What Remains".
Hon har en väldigt provokativ framställning av sina objekt, speciellt "Immediate Family" som består av foton på hennes barn när de var yngre. De står ofta på utmanande sätt och är nakna, som barn är på sommaren. En del tycker att de är svåra att se på, bland annat en av mina klasskamrater som tyckte det var så jobbigt att hon gick hem tidigt.
På så sätt påminner hennes foton om Elisabeth Ohlson Wallin som också provocerar med sina bilder, tvingar folk att tänka och känna!
Personligen så gillade jag de flesta av de bilderna. Barnen såg starka och intensiva ut och de verkade inte fara illa av att mamma tog kort på dem och lät hela världen se.
Ett foto berörde mig extra på flera nivåer. Det är mamma och två flickor (Sally och döttrarna) som står nakna på en klippa. De har solen bakom sig, den är helt klart på väg ner. Armarna är uppsträckta som i triumf! Så långt tycker jag att det är en jättevacker bild.
Sedan ser jag att de kissar för fullt på klippan. Kladd tycker jag inte om!!! Men de ser starka ut och verkar ha roligt! Min nästa tanke var: hade det varit killar som stått där, hur hade jag reagerat då? Det är på något sätt mer "normalt" att killar "kissar-på-kapp". Så jag vet inte vilket det var som störde mig först, att det är tjejer som kissar, eller att det är kladdigt. Könsfrågan blir på något sätt alltid ett problem. Varför?
Barnen sade ok till att vara med i den senaste bildserien som är "What Remains" som är extrema närbilder på ansikten, så nära och urvattnat så de ser döda ut. Om de accepterade att vara med på fler foton så tror jag att de fixade den första fotoserien också. Men just de fotona gav mig ingenting. Stora bilder på urvattnade människoansikten.... Nääääh... men alla har olika smak.
Serien med bilder ur "Deep South" tyckte jag olika mycket om. En del var oändligt vackra medan andra var groteskt fula. Men återigen, hon vill väcka känslor hos betraktaren, och något som jag tycker är groteskt kan någon anna tycka är vackert!
Jag ska helt klart gå dit igen och bara uppleva bilderna. Igår så skulle vi svara på frågor och tänka en massa, så det blev inte så mycket annat. Under våren ska jag försöka köpa åtminstone en fotobok av henne också. Troligen då Immediate Family eller At Twelve (som det inte fanns några foton från).
Utställningen återväckte min gamla önskan om att lära mig fotografera- på riktigt!!!!!
Efteråt gick jag och en av tjejerna och köpte lexikon och åt en liten lunch. Det var en trevlig eftermiddag.
Annars så har jag haft en lite besvärlig vecka. Det har hängt en förkylning över mig som bara irriterar och gör mig trött, men det vill inte bryta ut på rikigt... bara störa så mycket som möjligt.
Men jag har inte tid med sånt. Jag måste komma ikapp med läxorna och städa bort mitt skräp så jag får en läxplats. Förrådet ska snabbtömmas också. Jag har ju uppsägningstid, men en kille vill ha det snabbare och det är trevligt att slippa lite hyra...
Så funderar jag på mamma och brorsan också.....
Igår var vi med skolan på en utställning på kulturhuset.
Det var 53 foton av Sally Mann. Bilderna kom ur hennes bildserier "Immediate Family", Deep South" och "What Remains".
Hon har en väldigt provokativ framställning av sina objekt, speciellt "Immediate Family" som består av foton på hennes barn när de var yngre. De står ofta på utmanande sätt och är nakna, som barn är på sommaren. En del tycker att de är svåra att se på, bland annat en av mina klasskamrater som tyckte det var så jobbigt att hon gick hem tidigt.
På så sätt påminner hennes foton om Elisabeth Ohlson Wallin som också provocerar med sina bilder, tvingar folk att tänka och känna!
Personligen så gillade jag de flesta av de bilderna. Barnen såg starka och intensiva ut och de verkade inte fara illa av att mamma tog kort på dem och lät hela världen se.
Ett foto berörde mig extra på flera nivåer. Det är mamma och två flickor (Sally och döttrarna) som står nakna på en klippa. De har solen bakom sig, den är helt klart på väg ner. Armarna är uppsträckta som i triumf! Så långt tycker jag att det är en jättevacker bild.
Sedan ser jag att de kissar för fullt på klippan. Kladd tycker jag inte om!!! Men de ser starka ut och verkar ha roligt! Min nästa tanke var: hade det varit killar som stått där, hur hade jag reagerat då? Det är på något sätt mer "normalt" att killar "kissar-på-kapp". Så jag vet inte vilket det var som störde mig först, att det är tjejer som kissar, eller att det är kladdigt. Könsfrågan blir på något sätt alltid ett problem. Varför?
Barnen sade ok till att vara med i den senaste bildserien som är "What Remains" som är extrema närbilder på ansikten, så nära och urvattnat så de ser döda ut. Om de accepterade att vara med på fler foton så tror jag att de fixade den första fotoserien också. Men just de fotona gav mig ingenting. Stora bilder på urvattnade människoansikten.... Nääääh... men alla har olika smak.
Serien med bilder ur "Deep South" tyckte jag olika mycket om. En del var oändligt vackra medan andra var groteskt fula. Men återigen, hon vill väcka känslor hos betraktaren, och något som jag tycker är groteskt kan någon anna tycka är vackert!
Jag ska helt klart gå dit igen och bara uppleva bilderna. Igår så skulle vi svara på frågor och tänka en massa, så det blev inte så mycket annat. Under våren ska jag försöka köpa åtminstone en fotobok av henne också. Troligen då Immediate Family eller At Twelve (som det inte fanns några foton från).
Utställningen återväckte min gamla önskan om att lära mig fotografera- på riktigt!!!!!
Efteråt gick jag och en av tjejerna och köpte lexikon och åt en liten lunch. Det var en trevlig eftermiddag.
Annars så har jag haft en lite besvärlig vecka. Det har hängt en förkylning över mig som bara irriterar och gör mig trött, men det vill inte bryta ut på rikigt... bara störa så mycket som möjligt.
Men jag har inte tid med sånt. Jag måste komma ikapp med läxorna och städa bort mitt skräp så jag får en läxplats. Förrådet ska snabbtömmas också. Jag har ju uppsägningstid, men en kille vill ha det snabbare och det är trevligt att slippa lite hyra...
Så funderar jag på mamma och brorsan också.....
De märker mig!
Alltså, i skolan. De märker när jag är sjuk och de lyssnar när jag säger något!
Hur kan jag överhuvudtaget känna att jag är osynlig?
Hur kan jag överhuvudtaget känna att jag är osynlig?
Evighetsförkylning
Min förkylning går aldrig över. Den är bara mer eller mindre tydlig. Fast det kan vara allergi, men det finns inte så mycket pollen eller timotej just nu. *nyser*
Det svider i näsa och ögon.
Det är så tröttande!
(En av de tröttande sakerna)
Det svider i näsa och ögon.
Det är så tröttande!
(En av de tröttande sakerna)
Ett första försök
Jag ska försöka att skriva av mig lite framöver.
Det kan verka konstigt ibland, men det beror på att jag tänker medan jag pratar (så att säga).
Jag är alltid öppen för nya ideer och infallsvinklar sålänge det inte är kränkande och otrevliga personangrepp. Sådana tar jag bort så fort jag lär mig hur man gör... *s*
Det kommer bli en hel den tankar och funderingar om mig och min plats i tillvaron. Det hjälper inte att jag nästan är halvgammal på jorden, inuti är jag knappt mer än 17år... så jag är tacksam för min tålmodiga familj!!!
Mina intresseområden är många och skiftande. Det är några som följer mig hela vägen och det är böcker och motorcykeln.
Just nu studerar jag engelska på folkhögskola och motorcyklar kom upp som en liten diskussion för några dagar sedan. En av tjejerna undrade varför man skulle åka mc när det fanns bil?
En bra fråga! Jag kunde inte förklara vad som är så bra med det, för jag gör det ju bara. Så jag är ingen bra reklam för motorcyklismen! *ler*
Det kan verka konstigt ibland, men det beror på att jag tänker medan jag pratar (så att säga).
Jag är alltid öppen för nya ideer och infallsvinklar sålänge det inte är kränkande och otrevliga personangrepp. Sådana tar jag bort så fort jag lär mig hur man gör... *s*
Det kommer bli en hel den tankar och funderingar om mig och min plats i tillvaron. Det hjälper inte att jag nästan är halvgammal på jorden, inuti är jag knappt mer än 17år... så jag är tacksam för min tålmodiga familj!!!
Mina intresseområden är många och skiftande. Det är några som följer mig hela vägen och det är böcker och motorcykeln.
Just nu studerar jag engelska på folkhögskola och motorcyklar kom upp som en liten diskussion för några dagar sedan. En av tjejerna undrade varför man skulle åka mc när det fanns bil?
En bra fråga! Jag kunde inte förklara vad som är så bra med det, för jag gör det ju bara. Så jag är ingen bra reklam för motorcyklismen! *ler*
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!